LT-Bilen från Lindströms Bilfabrik i Torsby

 Det är inte många som vet om att Torsby har haft en egen bilfabrik.

Om inte oturen varit framme och fabriken inte varit oförsäkrad hade Torsby kanske

sett anorlunda ut i dag.

Strax efter att den första LT-bilen levererats fanns det order på 50 bilar, men oturen grinade fabrikör A.R. Lindström i ansiktet.

Verkstaden brann ner till grunden en kall Februarinatt 1922 och därmed försvann massor av viktiga detaljritningar samt formar. Tre LT-bilar han tillverkas före branden.

Lindströms Bilfabrik en rekonstruktion av fabriken

En mindre rekonstruktion av Lindströms Bilfabrik har påbörjats i det fina museet

Verkstaden kan beskådas av besökarna.

Lite Historia
Hämtat från

http://www.bjorns-story.se

Det var en gång en specerihandlare i Torsby. Året var 1909 eller tidigare.

Han hette Anders Rudolf Lindström. 1884-1932.
Han tyckte nog att vara lokal handlare var ett jobb som inte var hans uppdrag här i livet.

På ledig tid satt han och planerade att tillverka något som skulle likna ett självgående fordon.
I förrådet höll han på att sätta ihop "bilen".

Den var försedd med järnhjul som en smed i Fernsbol tillverkat. Något så mycket mer vet vi inte om denna rullande "farkost". Det var nog i mångt och  mycket en hästvagn.Dock sägs det att under första testen förde den ett förfärligt liv på gatorna i Torsby. Dessutom stannade motorn omotiverat i uppförsbackarna och affärens springpojke fick skjuta på.

Denna första bil skulle bli grundstommen till nästa försök.

Nu bröt ju WWI ut och Lindström fick gott om tid att konstruera en ny bil. Detta gjorde han på ett betydligt noggrannare sätt. Det blev både ritningar och modeller för dess tillverkning.

Under WWI startade Lindström en verkstad. Han förstod att detta var hans kall. Han gick gärna ut och talade om att hans mål var att tillverka en självrullande bil. På det sättet var han av samma typ som Lokföraren Höckenström i Bollnäs. Ingen av dem hade särskilt bråttom.

Någon gång efter 1919 byggde Lindström en verkstadslokal. Dess plats var bakom nuvarande arbetsförmedlingen i Torsby. Där fanns den fram till 1965.

Det hade kommit en man, Simon Resare till Torsby och startat tillverkning av båtmotorer. Han var både modell, snickare och utbildad verkmästare.

Bröderna Hult hade ju kommit tillbaka till Sverige från USA och tagit med sig idéer om båtmotorers konstruktion. Det var den kända balansmotorn.

Lindström fick bra kontakt med Simon och fick även en hjälpare på verkstaden i Gottfrid Hansson.

Anders Lindström var inte den mannen som jobbade med tillverkning själv så det var tur att just Simon och Gottfrid fanns till hands.

Nu växte en bil fram i gamla verkstaden. Motorn som Anders tagit fram ritningar till, tillverkades på Solbergs Mekaniska i Forshaga. Alla som under andra halvan av 1900-talet arbetat på verkstad kommer nog ihåg den välkända Solberga pelarborrmaskinen.

Motorn som Simon Resare ansvarade för hade 2 cyl. i V och luftkyld. Den utvecklade 20 hk. Detta var orsaken till att bilen fick en "kylare för syns skull" av stående mässingsrör. Karossen fick Gottfrid ta hand om. Enligt tidens sed var den tillverkad av faner.

Bilen var avsedd för 3 personer. Drivning var över en kardan till bakhjulen. Viss osäkerhet om detta gällde den tredje bilen, som hade en 4 cylinders motor och vatten / luftkyld?.

Ramen tillverkades av 2":s stålrör med tvärstycken. Lindströms verkstad hade ej någon gassvets utan hela ramen fick mässing lödas. För detta använde man blåslampa. Gassvets utvecklades inte förrän 1916 då Gustaf Dalén startade svetskola på AGA i Stockholm. Gottfrid berättar att man gjorde kylaren av mässingsrör. men den vara till för syns skull. Den tredje bilen lär också ha varit luftkyld?.

Bilens inredning lämnades ut till sadelmakare Fritz Bergman. Motorn provades i verkstaden i all hemlighet. Allt jobbet tog enligt uppgift 2 år.

Den 79-åriga Gottfrid Hansson berättade för Bengt Hansson som skrivit en artikel i motortidningen Signalhornet 1978. Ref. 39

När vi skulle köra ut bilen var jag nervös och backade på en björk. Vi blev tvungna att hugga ned några mindre björkar för att komma ut. Men sedan gick det bra.

Bilen som döptes till LT-bilen. Bokstäverna kom från Lindström -  Torsby, men i folkmun blev det "Långsam Tillverkning".

Hela detta projekt hade naturligtvis väckt stort uppseende. Självaste Landstingsmannen Emil Rylander hade fått löfte om att köpa den färdiga bilen för 6000 Skr. Han var den mesta påskyndaren av tillverkningen. Vid leveransen hade Lindström order på ca 50 bilar.

Den bil som hade järnhjul från 1910, kallas för bil nr 1. Bilen till Rylander blev bil nr 2. Denna bil såldes sedan till Arnold Resare, son till Simon. Den skrotads sedan på en gård utanför Karlstad. Här hade motorn använts för att driva en tröskare. Denna motor fick dottern till Simon Resare uppgift om. Hon var gift med Lindströms son Nils. Hon lyckades köpa tillbaka motorn till sin man. Nu finns den på Fordonsmuseet.

Nu ca 1920 startades tillverkning av bil nr 3. Men allt stannade i brist på pengar.

Dock kom det mycket annat emellan, som man säger. Först fick Lindström erbjudande om arbete hos en bilfirma. 1922 brann hans verkstad ned och de mesta ritningarna och modellerna förstördes.

Nu hade Lindström tröttnat och fortsatte att driva sin verkstad istället. Bl.a tillverkades karosserier. I Värmland lär det finnas en Stoewer 1910 med Lindström kaross.

Projektet med LT-bilen såldes till två män som startat en firma i Örebro, Alcometall 1922. Det var de två ingenjörerna Carl Adolf von Malmberg och Carl Molin. De hade återvänt från USA med sitt patent på en legering som kallades för Dirigold. Den användes för matbestick, husgeråd och bl.a. prydnadssaker. Men även sådant som dörrhandtag och utrustning till bilar.

De övertog Lindströms bil nr 3, för en billig kostnad och även Simon Resare som behövdes som verkstadschef. Här skulle nu bil nr 3 byggas färdig. Den fick en 4 cyl. motor. Bilen blev dock ej färdig för de två ingenjörerna hoppade av firman för att starta nytt i USA 1925. Det fanns mera pengar i USA.

Dock levde Alcometall gott på sitt produktsortiment och Europa- rättigheterna till legeringen fram till 1939. I denna firma var även företaget Johnsson & Hill inblandat. Sedermera Johnsson Metall, som startade 1940.

Efterlevaren AlcoPropeller finns kvar än idag 2014 under sitt namn, som på en internationell marknad tillverkar propellrar och turbinblad med en lämplig gjutlegering i samarbete med bl.a. Österby Gjuteri. Idag är dock ägarprofilen så svår att någon koppling till LT-bilen är svår att se.

Simon Resare tog nu tillbaka bilen till Torsby 1925 och byggde den färdig på Lindströms verkstad. Denna färdiga bil, nr 3 såldes till Julius i Kallnäs i Norge. Han sålde bilen vidare till Joan Bye i Grue-Finnskog. Denna näst sista ägare bytte den sedan mot 2 selar och 2 grimmor från Fritiof Håkansson i Flisa. Här upphör all information om LT-bilen nr 3, mest på grund av Fritiofs minne och ålder.

Det var så här Sverige utvecklades. Från en lokal klurig man, som hade en tokig idé, växte ett flertal stora internationella företag fram. LT-bilen har sin plats i Svensk industrihistoria. Jämför namn som Hult, Ljungström, Nobel och Sven Wingquist.